Hem | Övriga Nyheter | Signerat Ingelman | Välkommen till bordet!

Välkommen till bordet!

image

Visst är det angenämt att bli bjuden till bords och få njuta av framdukade läckerheter. Men hur var det för två tusen år sen och framåt då det inte fanns något bord att duka fram läckerheterna på?

Bordets historia som möbel är inte så lång i tidsperspektivet som man kan tro. Ursprungligen betyder ordet bord "skiva eller bräda".

Tacitus, en romersk författare under första århundradet efter Kristus, skrev att germanerna åt på matbräden som de namngav ordet "diskar".
När de åt, skriver han, lades matbrädan, eller disken tvärs över knäna, och i allmogekretsar användes fingrarna som bestick.


Så småningom blev matbrädan, disken, större och rustikare och placerades över bockar eller försågs med egna ben. Då föddes matbordet i sin nuvarande betydelse.
Det finns belägg för att de högre stånden i vardagslag, så sent som under 15-1600 talen, ställde diskar i stället för tallrikar på matbordet, på samma sätt som vi idag äter ”plankstek”.

Från detta bruk härrör, enligt källorna, benämningen ”disk” på matkärl som ska rengöras, dvs. diskas.
Matbordet kom liksom allt annat att vidareutvecklas av skickliga hantverkare. Designen skilde sig, naturligt nog mycket mellan hovets snickare och allmogesnickaren.
Det finns en gammal uppteckning från Dalarna som beskriver att matbordet kunde bestå av en 4-5 tum tjock träskiva där varje mat­plats runt bordet hade en urgröpt skål i skivan som man åt ur. Urgröpningarna kallades provinsiellt för gröt­holkar.

På en del av dessa allmogebord fanns ibland en mindre skål som man fyllde med salt. Den kallades saltgrav. Den an­vändes för att doppa kålrötter, och senare potatisen i när man saknade annat sovel, en di­lemma som faktiskt förekom rätt ofta.
”Supamaten” åts ofta från en gemensam skål eller gryta mitt på bordet. Samtidigt kom nästa fas i matbordets långa utveckling, och vi fick trätallriken i stället för grötholkarna i bordsskivan.

Trätallriken och träskeden hade sin givna plats i allmogehushållet ända in på 1900 talet. Så var förhållandet även i familjer som var lyckliga ägare till en porslinsservis. Den fick användas endast vid högtidliga tillfällen, som exempelvis vid bröllop och begravningar.
Seden att äta gröt från en gemensam skål mitt på bordet, levde kvar i vårt land ända in på 1920- talet hos en del äldre personer.

Det gick så till, att var och en hällde upp en skvätt mjölk i sin tallrik, och åt gröten med sylt eller sirap. Ibland låg en smörklick mitt på grötfatet, en s.k. ”smörbrunn”. Alla tog en klick gröt på skeden från sin kant på karotten och doppade den i mjölken. Därifrån har vi fått uttrycket "att hålla sej på sin kant".

Vi bör även påminna oss om en tidigare ordningsfråga vid matbordet, som nu dess bättre är rätt avlägsen.

Husmors plats under måltiden var nämligen vid spisen. I vissa regioner i vårt land ända in på 1900 talet intog hon måltiden nästan i smyg vid spisen, ständigt beredd på snabb betjäning.

Även hon kunde ibland stående och högaktningsfullt äta vid bordet, men med ett vakande öga över att var och en först fick sitt. Den tiden är nu lyckligt nog förbi.
Avslutningsvis passar det bra med en ramsa som barnen i folkskolan fick lära sej under svenskundervisningen åren kring sekelskiftet 18-1900:

"På tallrik ätes efterrätt.
Men om man tänker efter rätt,
man ock för tallrik kallar
den trakt som talrik är på tallar".

Göte Ingelman