Hem | Övriga Nyheter | Kultur/Konst/Lokalhistoria | Mina minnen från Håbo (2)

Mina minnen från Håbo (2)

image

Här kommer andra delen av mitt epos.

Macken i Stäket
Min mamma hade nio syskon och av dem var det sju systrar. Alla var sin hembygd trogen utom en – Moster Britta. Hon for hemifrån ganska tidigt och kom att bosätta sig i Stäket, där hon gifte sig med en bilmekaniker som hade sin verkstad i husets källarvåning. Så när vi ändå var i Skråmsta den sommaren 1943, så besökte vi mostern i Stäket.

Morbror Sture han var i verkstaden hela dagarna och lagade bilar och grävde i gamla bilar. Han var svart om fingrarna. Ute på garageplanen stod en bensinpump – en Texacomack. Men den sommaren fanns ingen bensin i tankarna, däremot kunde han sälja lite olja ibland. För bilarna som rullade längs gamla Enköpingsvägen gick också med gengas.

Det var ju kritiskt när bilarna skulle starta. Man fyllde träkol eller träkubb i grytan. Sedan tände man längst ner och så skulle man starta fläkten. Då fick man inte sitta i bilen, gengasen var farlig. När gasen kommit upp i rätt temperatur, kunde den ledas in i bilmotorn. Då fungerade den på samma sätt som bensin, men den hade inte samma effekt. Men gengasdriften var en svensk uppfinning. Kanske är det dags att hänga på en gengasgryta på kärran. Det är ingen skatt på gengasen. Efter krigsåren har också jag tankat på macken i Stäket. Men nu är både macken och mostern borta.

Orgelspel i Håbo
Som tidigare nämnts bosatte vi oss i Bro på 1960-talet. Då var det rena landet och folk undrade hur vi kunde flytta så långt ut från Stockholm. Men det var inga problem, jag var ju själv uppväxt på landet. Vi for ibland utåt Håbo för att minnas hur det var på den tiden det begav sig. Men jag mindes inte var ställena låg som besöktes i barndomen.

På den här tiden trakterade jag fiol och var medlem i Upplands-Bro låtgille och orkester som leddes av Mats Kuoppala. Vi felade lite varstans. Den orkestern jag deltog i framförde Förklädd Gud av Lars Erik Larsson i Ekhammarskolan i Kungsängen. Det var 1970. Men jag minns också att vi spelade en orgelkonsert i Håbo kyrka efter det att orgeln var nyreparerad. Den helgedomen var inte stor, vi satt nästan i knäna på varandra när vi skulle framföra konserten. Men jag vill minnas att det lät skapligt. Vi var trots allt amatörer alla vi som drog stråkarna, utom Mats och någon fler. Det är 40 år sedan, men jag har aldrig glömt de åren. Vi trivdes bra i Upplands-Bro och när vi åkte till Jämtland på semester, for vi nästan alltid över Håbo och Eriksunds Stuteri. Det var innan vägarna var utbyggda.

En annan sak som jag kommer ihåg från den här tiden var om man funderat på att åka in till huvudstaden en söndagskväll. Det var näst intill omöjligt om det var broöppning i Stäket. Då kunde det vara bilkö ända ut till Bro. Jag hade två bröder som var bofasta här, en i Kungsängen och en i Kallhäll. 1971 flyttade vi till Kungsängen och 1972 till Jämtland. Men det händer att vi åker igenom Håbo ibland då vi drar söderut. Jag hade kunnat bo  där, men det blev inte så. Hej och Hå-bor.

-------------------------------------------------------------

Skrivet av Jan Lindström, god vän och kollega till Göte Ingelman. Jag har varit tecknare i 30 år och debuterade som författare 1993 med romanen Platinakungen, en dokumentär om min mammas kusin som blev guld- och platinagrävare i Alaska. 2004 kom boken ut i USA och vi var där och signerade. Den engelska titeln är The Platinum King, Andrew Olson’s Story. Sedan 1993 har jag gett ut ett trettiotal småskrifter, mest om emigration och bygdedokumentärer. Har själv varit i Alaska och vaskat guld.

Men det har också blivit några följetonger i veckotidningen Kvällsstunden och en hel del noveller. Jag har också ögonproblem liksom Göte Ingelman, men jag skriver varje dag, bland annat dagbok i över 30 år i följd.

Med vänlig hälsning

Jan Lindström