Hem | Skokloster | Minnen från livet i Skokloster

Minnen från livet i Skokloster

image

År 1910 flyttade Emil Nyman och hans hustru Anna till Skokloster från Strömsholm i Södermanland där de båda arbetade. Emil tillträdde tjänsten som rustmästare på Skoklosters slott och fick en tjänstebostad i slottet. De fick fem barn varav Bertil var ett av dem. Barnen växte upp i och omkring slottet och gick i skolan i Skokloster och senare i Uppsala.

Efter lång och trogen tjänst flyttade Emil och Anna till en pensionärsbostad, Råberga, för slottets anställda några kilometer från slottet. Långt innan dess hade barnen blivit vuxna och flugit ut ur boet.

Med rötter fast förankrade i Skokloster
Bertil hade mött Maud Ekblom från Stockholm när hon hälsade på sina släktingar i Skokloster. Kärlek uppstod och han flyttade till Maud i Stockholm några år senare efter att han hoppat av studierna i Uppsala. Bertil och Maud fick barnen Margareta och Lena. Margareta är född i Stockholm men känner att hennes rötter är förankrade i Skokloster.
– Mina minnen från Skokloster är mycket fina. Mycket om min uppväxt har jag också hört berättas av min pappa senare i livet, säger Margareta Nyman. Emil var min farfar och det är honom jag har många härliga minnen tillsammans med, fortsätter hon.

Hård uppfostran
– Pappa och hans syskon var hårt uppfostrade. Det var en del av min också, men jag hade det nog lite bättre än dem. Jag har många fina minnen från Råberga tillsammans med farfar och farmor. Ett fint minne är hur farmor satt med kaffekvarnen mellan knäna och malde kaffe. Doften, stämningen och hela atmosfären är ett ljuvligt minne. Hon gick alltid gammeldags klädd och hade en knut av sitt hår i nacken. Hon dog 1957, 80 år gammal. Ibland när vi var hos farfar och farmor kom skollärarens dotter Gudrun Rasmusson på besök. De bodde i granngården som var Brahems skola. När hon knackade på dörren fick jag öppna och gå ut och leka med henne.
När det var höst fick jag hjälpa farfar att plocka äpplen. En stege ställdes mot äppelträdet och jag klättrade upp med en korg som jag lade äpplena i. Farfar stod nedanför och talade om vilka äpplen jag skulle plocka och såg till att jag inte ramlade ner.

Ibland hände det att vi stannade hela helgen
– Det var oftast jag, min syster och mamma och pappa som åkte till Skokloster. Vi bodde i Stockholm då men jag minns att bara pappa och jag åkte till Skokloster ganska ofta. Det hände att vi åkte till slottet och då fick farfar följa med. De gångerna var vi även in på kyrkogården och tittade till farmors grav.
– Ja tänk så mycket roligt man kan ha som barn tillsammans med en vuxen person. Jag kommer ihåg när farfar tog med mig till ladugården och stallet, det som är hotell och restaurang idag. Och när farfar och jag sprang i slottets stentrappor upp till ena tornrummet, där det finns gamla gevär, pistoler, en rustning och en kanot. Jag fick veta mycket om dess ursprung men jag var nog för ung för att ta till mig de gamla historierna. Men visst har det satt sin prägel på mig.

Mina rötter är i Skokloster
– Ingen lärde känna farmor ordentligt, så om henne vet jag inte så mycket annat än att hon är en del av den trygghet jag kände när jag hälsade på dem. Farfar däremot, gjorde jag mycket roligt tillsammans med och så har jag hört berättas mycket om honom. När jag var och hälsade på farfar tillsammans med pappa gick farfar och jag ofta upp till dansbanan och plockade pilar, sådana där med röd tofs på. Dansbanan låg en liten bit bakom Råberga så det var inte så långt att gå. Hela atmosfären i och omkring gården där farmor och farfar bodde känns som en del av mitt liv. Jag känner en trygghet i Skokloster och kanske var det därför som jag flyttade till Idealbyn för några år sedan. Jag bodde där två år och passade då på att besöka Råberga där farfar och farmor bodde. Där bor andra idag men även om de satt sin prägel på hela fastigheten så finns farmors och farfars ande kvar i och omkring gården. Den här dagen när jag besöker gravarna på kyrkogården i Skokloster känns det inte bara som att mina rötter finns i Skokloster, jag känner mig som en del av livet där, avslutar Margareta sitt berättande om minnena från Skokloster.

Tommy Hildorsson