Riksmarcschen 1941

En historia från verkligheten | Under andra världskriget från 1939, då jag mönstrade, och de närmaste åren framåt levde svenska folket med en ständig kliché framför ögonen: EN SVENSK TIGER. Den borde i många sammanhang få komma tillbaka bara den inte drabbar mig! Förstå mig rätt!

Det mest fantastiska är att jag på sätt och vis har varit med på ett hörn i två världskrig. Det första var ganska odramatiskt för min del, för i slutet på det kriget låg jag och sparkade och sköt villt omkring mig i mammas mage.

Det andra kriget däremot har lämnat många minnen efter sig under min beredskapstid som MALAJ. En del ligger fortfarande kvar under devisen ”En svensk tiger”.
(Behöver jag kanske förklara för dagens unga läsare att den svenska tigern betydde Var tyst, håll käft!)

Min erfarenhet som malaj omfattar både att vara regementskrivare under s.k. ”Krigsförhör” och köttbullsrullare som köksbiträde på en fältdepå. Avvunnas mig gärna, det är tillåtet!
Fast det nu har gått 70 år sedan jag var i händelsernas centrum tänker jag med Din tillåtelse undvika platsernas namn på det som skett.
År 1940 kom Svenska gångförbundet på den ljusa idén att starta en allmän Riksmarsch till fromma för hälsotillståndet i landet. Försvarsmakten hoppade på och insåg att det var bra även för alla i beredskapstjänst.
1941 ville även Finland vara med och ställa upp i en landskamp som för övrigt Finland vann överlägset.

Just det året var jag under en period inkallad på en fältdepå vid A. Ett fantastiskt ställe att vara placerad på. Jag blev till konfessionen kockbiträde åt kocken på Knaust i Sundsvall som också var inkallad vid A och basade över grytorna.
Vi var en härligt brokig samling vid depån och hade det trevligt på många sätt. För att bara nämna en del så hade vi två ridhästar och en ryktmästare och mockare som var dalmas. Därtill hade vi tre lastbilar med gengasaggregat som skulle sotas, tändas och röras om i varje morgon. Vi hade en skomakare som för det mesta gjorde fiskedon och pimplade upp vår lördagsmiddag i en närbelägen sjö.
Men det bästa av allt var att vi hade en egen dansorkester i gänget. Två dragspelare, en från Jämtland och en från Dalarna och en fiolspelare från Helsingland. Detta betydde att vi flera gånger ordnade med pjäxdans i den del av köket i baracken som vi kallade matsal. Och pjäxor behövdes verkligen, för det var mitt i kallaste vintern och snötäcket tjockare än normalt vintern 1941.
Det var då vi fick regementsorder om att alla utan undantag skulle ställa upp i Riksmarschen. Alla var inte glada, i alla fall inte jag. Jag hade nämligen fått ut ett par marschkängor från förrådet som omedelbart skulle ge mig skavsår efter första kilometern och vi skulle gå en hel mil från A till B och tillbaka med inräkning när vi återkom till A och hade fullbordat milen.

Naturligtvis var det aldrig på tal om att vägra. För min del löstes det med ett förtroligt samtal med kaptenen om att jag skulle få gå den dåligt plogade vägen i träskor. Träskor var mina dagliga skor i köket och dom passade mig. Kaptenen tittade på min gängliga gestalt två gånger uppifrån och ner och brast ut i skratt. Det gjorde däremot inte jag, för jag var allvarlig.

Resultatet blev att han sa LÅT GÅ DÅ men sa samtidigt att jag sannolikt skulle bli den förste och ende i vårt land som gick riksmarschen i träskor mitt i vintern, men önskade mig i alla fall lycka till.
Tur i oturen var jag utrustad med långa ben när jag halkade fram längs vägen. Jag räknades in som trettonde man vid målsnöret av ca 200 man från ”distriktet” som var beordrade till samma vägavsnitt. Kanske hade träskorna trots allt varit till min fördel.
Nu kommer klimax och sens moral i den här upplevelsen från krigarlivet.

För detta trevliga och nyttiga inslag i beredskapslivet hade ledningen bestämt att de femton första mannarna som klarat av sträckan skulle få ett pris. Alla vi femton fick var sin bok utan inbördes värdering från kaptenens hand.
Av alla böcker på svenska språket fick jag en bok om eller av Hitler. Hans porträtt med de vassa ögonen och den stubbade mustaschen tog upp hela omslagets första sida. Varför i hela fridens namn (läs Helvete!) måste svenska försvarsmaktens tjänare köpa in en sådan bok för utdelning till en enkel gräsrot som jag och kanske många andra mitt under brinnande världskrig?

Mina olika uppdrag under beredskapstiden som malaj gav mig stor insyn i verklighetens förhållanden, Men, EN SVENSK TIGER!
Jag kände mig faktiskt sårad av prisboken. Den brände i mina händer och jag vägrade att läsa en enda sida i den. Jag gav omedelbart bort den till mannen som skötte vår marketenterilåda och bokens vidare öden känner jag inte till.
Men visst är det väl så med våra liv att det finns hållplatser efter vägen som har fått en extra betydelse och som man aldrig glömmer? Det här var en av mina!

© Göte Ingelman 2012

Share on: Facebook Twitter