

Ett hem på jorden
I min dators dunkla gömmor kom ovanstående bild upp i dagsljuset. Den här gamla torpstugan har för länge sen övergivits som hem och boplats. Istället har nu blommor och plantor av naturens olika växter slagit rot på det gamla torvtaket.

Jag vet inte vilka som en gång bott och haft sitt hem där, men bilden lockar fram fantasi och undran. Hur var deras strävsamma liv som en gång trampade på stugans tiljor?
Den första tanke som dyker upp när jag sitter och ser på bilden är minnet på ett par kända versrader av Rupert Nyström:
"Mitt hem var så ringa, dess dörr så låg, men aldrig en skönare boning jag
såg!"
Denna känsla och övertygelse var säkert äkta för de berörda fast boningen nu låg i väglöst land inbäddad av skog och övervuxna åkertegar med tillgång på nära iskevatten.
Det var rätt vanligt under tidigare mansåldrar att kronan upplät mark till bebyggelse av olika karaktär. Dels rena kronotorp eller soldattorp och dels större avstyckningar från kronans mark till nyodlingar till dem som ville odla upp en större torva för försörjningen.
För mer än sextio år sedan besökte jag själv i rent studiesyfte många gamla torp och fann redan då många av dem ödelagda och återlämnade till naturen.
En del av de ursprungliga husgrunderna var helt övervuxna med lingonris. Gemensamt för alla var att de var ytterst primitiva boningar. Byggnadsstil, inredning och storlek var ganska lika och de flesta var uppförda av liggande
timmer. Alla hade öppen spiselhäll med eller utan murad bakugn och en del med järnspis på hällen. Även de tidigaste fäbodstugorna var ofta uppförda i samma stil.
Nutidsmänniskan med sitt moderna boende har nog svårt att förstå hur det trots allt kunde gå att leva med harmoni även under torparlivets trånga och barnrika förhållanden.
(Kronotorparens liv finns autentiskt skildrat i min bok "Tjärdoft och milrök".)
Bilden på ödetorpet lämnar för stunden inte mina tankar på dem som kanske var de sista som bodde på detta torp. Vi låter dem bära namnen Kalle och Stina, inget ovanligt namn i tiden. Vi får hoppas att de i unga år vaknat
upp med fågelsång och barnskrik i öronen redo för dagens första kaffetår och morgongröten.
En liten bit näver och några späntade stickor räckte för att få eld och värme under trefoten och kaffepannan på spiselhällen. Tilltugget till kaffetåren då som nu är en skiva från en surdegsbulle och lite fläskflott
som sovel. Samma rutin alla dagar innan Stina går för att mjölka sina två kor.
Som vanligt så här års kliver Stina numera in sina bara fötter i ett par slitna nävertofflor. Förr var det så självklart för henne att gå barfota från tidig vår till sena hösten, men inte nu längre, livet förändras!
Kalle och Stina är båda redan tillräckligt gamla för den dagliga stilla tystnaden. Barnen har för länge sen lämnat boet och det mesta som bör säjas är redan sagt under ett långt inrutat familjeliv. Var och en har sina
invanda dagssysslor att tänka på och samtalen runt omkring dem har även de hunnit bli till rutin. Det enda som är nytt och evigt är det dagliga vädret och hur potatislandet utvecklar sig.
Medan Stina är ute för att sköta om Rosa och Krusa i ladugården går Kalle till ladugårdsporten för att sätta ett par nya pinnar i en höräfsa. Det är mitt i slåttertiden och räfspinnarna bryts lätt av. En tandlös höräfsa
fångar inte in alla strån, och det är noga med varje strå.
På en av takåsarna i lidret förvarar han ett knippe torkade smala rönnkvistar hårda som ben. Där har han sitt material till höräfsornas "löständer".
Hittilldags har årets skörd varit god, men ännu finns lite skrabbslåtter här och där att ta vara på. Varje kväll får Stina dra slipstenen tills Kalles lie blir rakknivsvass under hans säkra hand till nästa dags slåtter. Än är det någon vecka innan årets skörd ska in i ladan om vädret tillåter.
Att år efter år, vinter som sommar, gå ut och in genom den lilla farstun till de dagliga sysslorna blev också en rutin. Tusen sinom tusen steg har de som nu sedan länge är borta tagit förbi rävsaxen som hängde på väggen i
farstun intill ytterdörren. Det var det grymmaste av alla grymma fångstredskap för räv som Kalle under årens lopp hade använt. Han hade säkert tänkt på det ibland, men som vanligt i detta och i många andra sammanhang har ändamålet fått helga medlen.
Nu står stugan öde som en påminnelse om ett av många hem på jorden. Säkerligen hänger rävsaxen idag inte kvar innanför den igenspikade farstudörren. Allt är tyst och stilla och blommor, gran och björkplantor kan i lugn och ro få växa vidare på det gamla torvtaket. Även de är värda att få ha ett hem på jorden.
Göte Ingelman, 2012


Bedöm denna artikel:
Fler nyheter
- Fint resultat för Håbo kommun i den senaste servicemätningen 21 Feb 2019 | Politik
- Så får eleverna råd med en klassresa 21 Feb 2019 | Politik
- Håbo Marknads AB:s vd slutar 15 Feb 2019 | Politik
- Streamingen fortsätter att ta över 08 Feb 2019 | Övriga Nyheter
- Företagare trotsade snö för Morgonsoffan 06 Feb 2019 | Företag
- Tricket för en större vinst på lotto 24 Jan 2019 | Övriga Nyheter
- Överlevande föreläser inför Förintelsens minnesdag 19 Jan 2019 | Kultur/Konst/Lokalhistoria
- Lager-på-lager för att hålla värmen 19 Jan 2019 | Övriga Nyheter
- Prisbelönta Anna Demirian ställer ut matfotografier på Håbo bibliotek 15 Jan 2019 | Kultur/Konst/Lokalhistoria
- Fortsatt arbete i Logistik Bålsta-området 28 Dec 2018 | Företag
- Sverige ska spela vänskapsturnering i Qatar mot Finland och Island 28 Dec 2018 | Övriga Nyheter
- Kommunalråd och oppositionsråd i Håbo kommun 12 Dec 2018 | Politik
- Allt fler vill tjäna pengar på e-sport 12 Dec 2018 | Övriga Nyheter
- Håbo bibliotek lanserar ny webb 06 Dec 2018 | Kultur/Konst/Lokalhistoria
- Kommunfullmäktige sammanträder den 3 december 27 Nov 2018 | Politik
- Spelandet fortsätter att dominera 27 Nov 2018 | Övriga Nyheter
- Författaren Åsa Anderberg Strollo besöker Håbo bibliotek 27 Nov 2018 | Kultur/Konst/Lokalhistoria
- Så väljer du sovrumsmöbler 27 Nov 2018 | Övriga Nyheter
- Bra tillgång till information på Håbo.se 15 Nov 2018 | Kommuninfo
- Hur förbättrar jag min privatekonomi? 15 Nov 2018 | Övriga Nyheter
Jag förstår att det kanske inte är riktigt korrekt att skriva så, men på sätt och vis kan jag inte låta bli att bli lite avundsjuk på Kalle och Stina...
Mvh
Christian
De é så mycket, av ALLT, idag som jag tror att man skulle må bättre av att slippa se, eller behöva vara med om. Därför undrar jag då och då om jag inte skulle haft det bättre för 100 år sedan, med en liten stuga/koja nånstans. Även om de flesta kanske trillade av pinn före 45.
De är härligt att läsa dina texter, och jag har fortfarande inte glömt vårat samtal under taxiresan hem från Nockeby i vintras. Typ !
Lämna kommentar
OBS att du måste vara inloggad för att kunna skicka kommentar!
Klicka här för att logga in
Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton och var artig, hota aldrig, använt sunt förnuft.
Skulle du känna dig förolämpad/kränkt av ett/flera ord/uttryck, vänligen kontakta HåboPortalen (info@haboportalen.se).