Mina minnen från Håbo (1)

Idag har jag talat med Göte Ingelman som är en god vän. Han tyckte att jag skulle skriva mina minnen från Håbo och avståndet från tanke till handling är kort. Jag var faktiskt i Håbo under kriget. En av mina bröder bodde här och en blivande svåger arbetade som rättare i Håbo. Här kommer första delen av mitt epos.

Jan Lindström

Jag körde parhästar i Skråmsta
Det var sommaren 1943. Ute i Europa var det krig och i Sverige var det ransonering på allt. Några bilar fanns det knappast och fanns det några gick de med gengas. Bussarna likaså, de hade stora grytor som var inbyggda i busskarossen. Taket, som hade ett räcke runt om, var fyllt med säckar med björkvedskubb. Taxibilarna hade antingen en släpvagn med gengasaggregatet eller så hade de det monterat framför motorhuven.

Tågen gick på den tiden och stannade vid varje mjölkbrygga om det inte var ett snälltåg. Jag var nio år 1943 och då skulle min mamma och jag åka ner till Skråmsta för att hälsa på Jöns med familj. Jöns var min äldste bror. Han hade ”emigrerat” till Uppland redan 1939. Han var snickare och timmerman och just det året fick han arbete i Rosersberg. 1,40 i timmen var förtjänsten och det blev 67,20 i veckan. Han bodde hos en släkting och betalade 17,50 i helpension per vecka.

1943 hade han fått arbete på Aske gård och bostaden var ett rum och kök på Skråmsta gård. Vad förtjänsten var på den tiden vet jag inte. Men det var hit till gården vår resa gick den sommaren. Vi reste med tåg från Ragunda station i Jämtland och steg av i Uppsala. Vi tog våra väskor och knallade till busstationen. En gengasdriven buss tog oss till Sigtuna och där fanns en båtlänning. Där var en sjö vi skulle över, namnet på den har jag glömt. Där stod en slags semafor som man hissade. På andra sidan vattnet satt en man i en roddbåt. När han såg signalen, stötte han ut från land och kom över. Han tog tjugofem öre per person för att ro oss över. På andra sidan stod min bror med en droskbil, som det hette. Vi fick stoppa väskorna i bagaget och sedan sätta oss i baksätet. Maken till krokiga vägar har jag aldrig sett. Vilket bilmärke det var har jag glömt, det var en bullig sak som gick med gengas.

Chauffören sade till mig att så krokiga vägar finns ingen annanstans, du förstår jag ser mina egna bakljus i hårnålskurvorna. Kanske sade han kattögon också. Man sade ju så förr. Men vi kom till Skråmsta och där var vi nästan en månad.

Från de här dagarna minns jag att drängen på gården körde en gummihjulsvagn med parhästar. Jag fick hålla i tömmarna och om man sade sss till hästarna började de springa. När jag kom hem sedan provade jag med samma läte och vår märra började springa också. Vi hade inga gummihjul på vår vagn och det var bara en enspännare med järnskodda hjul med träekrar. Den användes när vi körde upp höet till ladugårdens höskulle.

Jöns och Mia hade fått sin första dotter i april. Hon sov ute i sin vagn på dagarna.

Ett hus i Albylund
Det fanns ett ställe inte långt ifrån Skråmsta som hette Albylund. Jag skulle tro att det var en större by, men det minns jag inte. Men hur som helst hade min bror köpt ett hus där. Det låg längst vägen och han hade några semesterdagar då vi var på besök. Då passade han på att snickra lite i det huset, när han ändå hade sällskap.

Vi cyklade till huset och inte kunde jag uträtta mycket, men fika kunde jag göra förstås. Men jag blev less på att gå där och skrota. Så han sade till mig: Ta cykeln och far till Bro, det ligger efter den där vägen. Jag steg på damcykeln och trampade iväg. Å vad jag trampade, men inte hittade jag till något ställe som hette Bro. Så innan jag körde vilse for jag tillbaka till Albylund.

– Har du varit till Bro redan? sade min bror.
– Inte hittade jag någon plats som hette Bro.
– Men hur långt for du?
– Jag vände där det var såna där fyrkantiga stenar i vägen.
– Om du kört hundra meter till hade du varit i Bro.

Så var det med den resan. Men tjugofem år senare flyttade jag och min familj till Bagarvägen 9 i Upplands-Bro som platsen kallades då. Men det är en annan historia.

--------------------------------------------------------------------------

Skrivet av Jan Lindström, god vän och kollega till Göte Ingelman. Jag har varit tecknare i 30 år och debuterade som författare 1993 med romanen Platinakungen, en dokumentär om min mammas kusin som blev guld- och platinagrävare i Alaska. 2004 kom boken ut i USA och vi var där och signerade. Den engelska titeln är The Platinum King, Andrew Olson’s Story. Sedan 1993 har jag gett ut ett trettiotal småskrifter, mest om emigration och bygdedokumentärer. Har själv varit i Alaska och vaskat guld.

Men det har också blivit några följetonger i veckotidningen Kvällsstunden och en hel del noveller. Jag har också ögonproblem liksom Göte Ingelman, men jag skriver varje dag, bland annat dagbok i över 30 år i följd.

Med vänlig hälsning
Jan Lindström