Hem | Övriga Nyheter | Signerat Ingelman | Skoparet

Skoparet

Genom Attila Gal 22 Feb 2011

teckensnitts storlek:

En liten allegori.

Göte Ingelman

Två smala solstrålar trängde ihop sig för att komma in genom rutorna i det lilla blyinfattade fönstret i farstudörren. Dammkornen dansade runt på de strå-lar som för tillfället landade på det gamla skoparet som låg övergivna på golvet. Den ena skon hade ramlat omkull och låg med plösen liggande som en ut-sträckt tunga över den andra skon.

Två svartkantade snörhål i skoskaftet stirrade som ormögon ut i tomheten med längtan och sorg i glansen. Det var längtan i blicken efter något nytt, och sorg över att allt med tiden blivit så här illa.

Ovanlädret på den liggande skons tå-hätta hade för länge sen släppt från bindsulan, och skopliggen grimaserade uppenbart plågat. Den andra skon stod för tillfället upp-rätt i militärisk givakt med plösen hängande bakom lösa remmar. Det var nästan som den av blygsel hade ställt sig så i fallet mot golvet, för att slippa visa det gapande hålet i sulan. Även det här skoparet hade en gång upplevt nyhetens behag, och inneslutit fötter som dansat omkring i ungdomlig yra och livsglädje. Det är inget tvivel om att det fanns en tid för länge sen nu, då de gick kärleks-stigen fram på hemliga promenader och lyssnade till kärvänliga ord om hopp och tro och djärva framtidsplaner, men det var då det. Det fanns så många pärlor i kanten på livets väv då för tiden. Nu har även den sortens konversation blivit utnött och tystnat. Så kan livet bli även för ett gammalt skopar som haft förmånen att lyssna. Vad var det egentligen som hände och orsakade att de hamnade övergivna här i farstuvrån? Jo, det råkade komma smolk i glädje-bägaren, och mörka moln hindrade strålglansen att fritt tränga in genom det lilla fönstret i kärleksparets farstu. Dammkornen förlorade fotfästet och lägrade sej över skoparet. Det gamla skoparet fick inte uppleva en ny halvsulning, och inga nya remmar som kunde snöra ihop det som trasats sönder. Nu kunde de bara ligga och känna sig förbrukade. Kanske fanns det fortfarande en läng-tan hos dem att än en gång få uppleva både livsglädje och framtidshopp.

© Göte Ingelman