SNIPP, SNAPP, SNORUM, HEJ, BASALORUM

Den här ramsan påstås vara en gammal dansk barnramsa, som i generationer varit på många svenskars läppar. Däremot känner säkert inte alla till, att ramsan gett namn åt några delvis ännu bevarade boplatser och gårdar inom Myrheden och Jörn i Västerbottens inland.

Göte Ingelman

Enligt bekräftade uppgifter, blev alla fem platserna krononybyggen. Länsstyrelsens tillstånd att bryta mark till dessa nybyggen är daterat den 16 februari 1836.
Något år tidigare började järnmalmsbrytningen i Näsberget intill Byske älv uppströms Myrheden. Bolaget sökte och fick tillstånd för två masugnar.

De ville ha mer arbetskraft på lämpligt gåavstånd, men området hade få bosättare. Gruvbolaget, som i handlingarna be­skriver sej som ”Intressenterne uti Näs­bergs Jernmalms anledning” sökte tillstånd att avstycka mark till några nybyggen, för att få folk att bosätta sej i grannskapet och sä­kerställa arbets­kraften.

Gruvdriften blev emellertid inte så långvarig som man hade räknat med. År 1840 fanns 7 familjer antecknade vid ”Näsbergs grufva”, förutom några ungkarlar. Kyrkböckerna har ingen anteckning om de kom från bolagets nybyggen eller var inhysingar hos övriga familjer.

Tio år senare, 1850, var endast en familj antecknad vid gruvan.
Nybyggena såldes så småningom till brukarna, eller till andra privata ägare.
För att få anlägga ett nybygge på en kronoallmänning, som det här var fråga om, måste man göra en syneförrättning för att få ett godkännande av området och den nya boplatsen.
Kronolänsman Olof Bjuhr från Norsjö och två nämndemän, jämte två bolagsmän, Carl Olof Furtenbach och Eric Lundström, ordnade den saken i det väglösa landet. I syneprotokollen står inte vem det var som gav namnförslagen på avstyckningarna. Någon av dem kände troligen till den gamla barnram­san och ansåg, att om det fanns så ”tokuta” människor, att dom ville bosät­ta sej så långt från all annan bebyggelse, då skulle dom också få ”tokuta”, eller lite roliga namn på sina boställen. (Enligt sentida hörsägen)

SNIPP och SNAPP

är relativt nära grannar. Dom två nybyggena ligger ett par mil norr om Jörn, öster om Myrhedevägen.
Hus och åk­rar på Snipp låg på sin tid vackert belägna högt uppe på Snippberget, men blev öde så sent som 1956. Alla gårdar och bosättningar i området, fick för frostens skull, den högsta möjliga placeringen i terrängen. Det sägs, att potatis och korn aldrig frös bort i Snipp, och om det en vinterdag var 20 grader kallt där uppe, var det ofelbart 35 grader nere i myrlandet kring Myrheden.

Den timrade manbyggningen på Snipp revs ner, och övriga byggnader fick också skatta åt för­gängelsen. Nu syns inte mycket av den tidigare öppna åkerjorden och mer mark hade med tiden lagts till ursprunget. Under välståndet på 1920 - 30 talet, fanns enligt uppgift, 8-10 kor, 3 hästar, och därtill 25 får och övriga småkreatur på Snipp.
Det berättas i gamla tidningslägg, att man under välmaktens dagar på 1920-talet kunde ge sej iväg till Myrheden med upp till 40 kg smör i mesbördan.

Det berättas också, att den sista kvinna som bodde på Snipp, en hushållerska åt ägaren, inte gått ända ner till landsvä­gen på 17 år. Den första gång hon gjorde det, om historien är sann, var ett måste, för då gällde det skärmbildsundersökning nere i Myrhe­den. Här kan man tala om att älska naturens stillhet i skog och mark.

I mitten på 1950-talet hölls auktion på hemmanet och lösöret på Snipp. En stor skara hugade spekulanter kom dit, och antikviteterna gick enligt ett tidningsreferat till ”höga missionsauktionspriser” men hemmanet däremot, med sina, enligt obekräftade uppgifter, minst 600 hektar skogsmark, klubbades bort för 9.500:-
En rätt stor summa i den tidens penningvärde.

SNAPP

är fortfarande bebott. SNAPP var för tio år sen en prunkande trädgård inne i skogen. 1992 föddes den sjunde generationen i släkten Karlsson som då fortfarande ägde Snapp. Gårdshusen var vid besöket reparerade och i gott skick, och åkertegen när­mast boningshuset i hävd. Senare har säkert den åttonde generationen tagit vid.
I slutet på 1990- talet då anteckningarna och besöken på ort och ställe gjordes för den här krönikan, stod Snapp, enligt sagesmännen, som sommarviste och vintersportort för den Karlssonska familjens medlemmar.

SNORUM

ligger på södra sidan om Byske älv, sydväst om Myrheden. En ”norrländsk bit” därifrån ligger ut­grävningsfältet Garaselet. Snorum ligger bokstavligen vid världs ände, och kommer man väl dit, måste man sno om - Snorum?
Stället har inte varit bebott sedan 1930-40 talet, då Snorums-Kalle bodde där, och naturen har nu återtagit de gamla åkerlapparna. Så sent som 1970, kunde man se resterna av den hoprasade bagarstugan på går­den. Vägskylten är numera borta, och endast en riktig stigfinnare kan ta sej dit och hitta husgrunderna.

HEJ
 
är den enda av nybyggena som med tiden blev en verklig by. 1995 uppgavs byn bestå av ca 10 personer i fem hushåll. Rödmålade hus med vita knutar står på ömse sidor om den allmänna landsvägen, och vid vägskylten går skogsvägen in mot Basa­lorum. En pensionerad piskställning står vid vägkanten som hållare för byns gemen­samma postlåda och affischplank.



BASALORUM

kan man fortfarande komma i närheten till ganska lätt tack vare en skogsbilväg. Bostället ligger 2½ km norr om byn Hej, men det står också öde och överlå­tet åt naturen med vitmossa och kråk­bärsris på gårdstunet.
Det finns anteckningar i kyrkböckerna som visar, att Basalorum blev öde redan i slutet på 1850-talet, då den första in­byggarfamiljen flyttade till Norge.
I närheten av platsen för den gamla husgrunden, står idag en jaktstuga, och till den kan man komma med bil.

Enligt senare uppgifter kommer intresserade ortsbor att sätta upp en riktig skylt till Basalorum. Vid våra besök hittade vi dit tack vare en enkel skylt fastspikad på en björk­stam vid landsvägen förbi byn Hej.

Botaniseringen i den gamla ramsan Snipp, Snapp, Snorum, Hej, Basalorum, är följden av forskning och några långa dagsbesök på de olika boplat­serna. Därtill i sällskap med mina svärföräldrar som var födda i närområdet.
En underbar och omväxlande natur möter besökaren i dessa historiska marker, med luften mättad av myggsurr och barrskogsdoft.

© Göte Ingelman