Ida och Oskar på Höjdens barndop

En humorell om fadersstolthet

Göte Ingelman

Oskar och Ida hade äntligen fått sitt första barn. Det blev en välskapad pojke som skulle bäras fram inför altaret och få namnet Teofil.
Som alla föräldrar var de stolta och lyckliga över att den förstfödde blev en pojke. Besvikelsen skulle ha blivit mycket svår att bära, åtminstone för Oskar, om det inte blev en pojke, så noga som han hade förberett sej.
För att försäkra sej om att det skulle bli en son, hade han hela tiden under förarbetet haft en yxa liggande under sängen. Där hade den legat ända till dess de var säkra på att Ida var ”på det viset”, och att Teofil var på väg.
Ida hade bestämt att dopet skulle ske i den gamla sockenkyrkan, för hon ville ha det lite extra högtidligt. Det var i alla fall hon som fått ha plågorna medan Oskar fått ha njutningen.

Ja ja, för allan del, lite hade det väl blivit över för henne också!
Ida ville även att dopkalaset hemma på Höjden efter högtiden i kyrkan skulle bli lite extra. Hon använde därför lördagen till att baka rullrån och sockerskorpor.

Som faddrar och gäster till kalaset, hade de bjudit Amos och Tilda på Bleka Döden.
Oskar var så till sej i trasorna när dophelgen närmade sej, att han bara irrade runt, och hade svårt att ta vara på sej själv.
Stup i ett, sprang han ut till stallet och gav hästen några extra nävar havre. Om inte Ida sagt till på skarpen och varnat honom, hade nog hästkraken fått kolik, eller kanske till och med korsförlamning, och inte orkat dra åkvagnen till kyrkan.
Helgdagskläderna kom fram ur garderoben tidigt på söndagsmorgonen, och Ida skakade bort naftalinet och hängde ut på vädring.
Oskars stärkkrage och vita skjortbröst, lösmanschetterna och Idas kyrkförkläde skulle den här dagen komma till användning och plockades nu fram ur byrålådan. Fint skulle det vara när gullungen Teofil skulle döpas.

Sällskapet från Höjden och Bleka Döden tog plats på första bänk framme i koret snett emot predikstolen.
Oskar hade knappt hunnit sätta sej på bänken tätt intill Ida och Teofil innan han började vrida på huvudet åt alla håll längs väggar och tak. Han betedde sig precis som en uggla som sitter och spanar efter byte.
Han tittade på alla figurer som fanns avbildade och ögonen fastnade med ett stort leende både länge och väl på bilden av keruben över dörren till sakristian.
Han hade sett den många gånger förr under pliktsöndagarna, men brytt sig ganska lite. Idag var det annorlunda och han satt och nickade och nästan tänkte högt:
– Så där kommer våran Teofil att se ut. Han ska bli lika rund om magen som keruben, och kinderna ska bli lika runda och rosiga som hans.
Vi har gott om fläsk och potatis på Höjden, så det ska nog jag och Ida se till att han får äta så mycket han vill av, så fort han slutat med Idas tisse förstås.
Oskar stötte Ida litet försynt i sidan, och pekade på keruben på dörröverstycket till sakristian, och sedan med en menande blick på keruben Teofil i Idas famn.
Hon blev litet grym i ögonen och viskade åt Oskar att hålla tankarna i styr nu och lyssna på prästen istället för att sitta och glo runt väggarna. Men det var som att slå vatten över en gås.
Oskar fortsatte att drömma, liksom tjuren Ferdinand under korkeken. Men hans drömmar gällde ju förstås keruben på väggen och jämförelsen med keruben Teofil i Idas famn.
Han kunde inte koncentrera sej på något annat, och hörde inte ett dugg av prästens predikan.
Som i förbigående vaknade han till för ett kort ögonblick och råkade få se att prästen vände på timglaset uppe på predikstolen.
Han hade aldrig sett hur det gick till på så här nära håll förut, så det blev en stor överraskning.
När han såg hur sandkornen sakta rann ner i timglasets nedre halva blev han filosofisk och tänkte:
– Jaha, så där är det. Precis så där kommer livet att bli även för våran Teofil.
Livet blir som ett jättestort timglas. Varje minut rinner innan kvällen ner i den mörka tystnaden för att inte återvända. Någon måste vända på glaset. Det förstår jag nu när jag tänker rätt på saken.
Så föll han på nytt tillbaka in i sina vakendrömmar.
– Nu är våran lilla kerub Teofil bara i livets början, och befinner sej, liksom sanden, högst upp i timglaset med fri sikt mot en oförbrukad framtid. Men den kommer att ligga tryggad mellan våra skyddande gärdsgårdar på Höjden. Så ska det bli för våran gullunge!
Ida stöter Oskar så hårt i sidan att han hoppar till i bänken och vaknar upp ur sina drömmar.
– Oskar, säger hon viskande, det är dags nu, vi ska gå fram till dopfunten nu.
– Mmm, men aktta sanden, Ida!!
– Men Oskar då, är du inte riktigt frisk, eller vad är det du yrar om, viskar Ida förebrående. Vi ska gå fram till dopfunten nu, Oskar, så gör dej beredd.
Oskar sträckte på sej, och gnuggade sej yrvaket i ögonen., och det lösa stärkbröstet var nära att krypa ut ur västen.
Lite valhänt tog han emot Teofil från Idas famn när de gick fram för att överlämna honom till prästen framför dopfunten.
Den högtidliga akten tog sin början och vackert tal och psalmsång göd under de gamla valven. Efter akten gav prästen Teofil till Ida, för så skulle det vara.
Keruben Teofil blev döpt i Treenighetens namn, och fick vid hemkomsten en god och varm tissetår från mamma Idas välfyllda bröst. De andra fick nöja sig med kaffe med nybakade rullrån och sockerskorpor.

© Göte Ingelman