Och det hände sig vid den tiden

De här orden känner säkert alla till som inledningen till julevangeliet. Berättelsen beskriver en händelse för mer än 2000 år sen under stekande sol och möjliga sandstormar.

Göte Ingelman

Med den lånade rubriken ska även följande rader få bli en julberättelse av helt annan karaktär som inträffade nästan 2000 år senare. Då var det inte fråga om stekande sol och sandstormar utan av svidande kyla och stora snödrivor.
Året var 1936 under december månad. Jag var det året etablerad som dräng och kombinerad lagårdspiga på en bondgård i Ångermanland. Tolv timmars arbetsdag för det omväxlande arbetet var sällan tillräckligt, och det berodde nog mest på min anställningskombination, men jag beklagar mig absolut inte. Jag var lycklig, tro mig på mitt ord.
I ett annat sammanhang har jag berättat om hur man den tiden rensade årets kornskörd med kastskovel i motvind på loggolvet, ett hårt och hälsostörande arbete. Första dagarna i december skulle ett lass av den rensade skörden köras till kvarnen för att malas till hushållsmjöl och gröpe åt djuren. Julbaket var dessutom nära förestående.
När bakdagen blivit bestämd, gjorde min husmor kvällen innan i ordning en stor ”degstöpa” till tunnbrödsbaket, så stor att brödet skulle räcka ett par månader. Jag var inte främmande för att stå framför ugnen och sköta gräddningen, och det blev naturligtvis min uppgift och husmor skötte den mer ansträngande kavlingen.
Fram på eftermiddagen då vi inte hade så mycket deg kvar i tråget, överraskade mig husmor med att säja:
– Nu ska vi passa på att baka julbrödet som djuren i lagårn ska få på julafton.
– Vadå, julbröd åt dom i lagårn?
– Ja, det är självklart hos oss. På julafton ska djuren också få en godbit lika väl som vi andra.
Jaha, så blev den överraskningen en verklighet och vi satte igång. Husmor ökade ut degen en hel del med mjöl och vatten och några nävar grovt hösalt. Hon kavlade ut degen till tjocka tallriksstora kakor som jag måste grädda lite extra länge. Kakorna blev stenhårda helt i enlighet med receptet. Det blev en stor trave julkakor på bakbordet i väntan på julaftonen när baket för dagen var klart.
Så kom julaftonskvällen, kall och stjärnklar som man väntade sej att julkvällen skulle vara. Ett tjugotal djur i lagårn, bestående av kalvar och kor, två hästar, ett föl och några höns, väntade på kalaset. Lagårn var nyskurad, och alla kor tvättade och skrubbade rena inför julen. Efter att kvällsmjölkningen var klar, och separatorn diskad, och vi ätit vår kvällsvard, tågade hela familjen ut i lagård och stall för att fira djurens julafton med några bitar kornbröd. Alla fick sin beskärda del av julbaket intill sista kakan. Det var nästan som att fira nattvard i lagårn den kvällen. Det gjorde inget att kakorna var tjocka och hårda, för det var vassa tänder och kraftiga käkar som krossade dem. Vi såg deras välbehag och tacksamhet lysa mot oss från deras mörka ögon.
”Och det hände sig vid den tiden.” Jag tror att Du, som nu läser det här inlägget håller med om att den lånade överskriften till detta lilla julminne är motiverad. Det som hände i den ångermanländska lagårn på julkvällen 1936, skulle säkerligen inte kunna hända i någon svensk lagård på julkvällen 2011. Nästan alla djurhållare i det gamla bondesamhället hade helt andra relationer till sina husdjur på den tiden mot nu, då medierna nästan dagligen förser oss med de mest avskyvärda scenerier som utspelar sej kring den nuvarande djurhållningen.
Tänk, så gott årets julskinka skulle smaka oss alla om vi visste att grisen vi äter en enda gång under sin livstid fått en kaka bröd i sin mun given med kärlek ur vårdarens hand.

© Göte Ingelman 2011