Kornskölden - bondens guld

I min klipplåda ligger ett foto som påminner om mina unga år som dräng i Ångermanland under 1930-talet i ärofull och lärorik tjänst. Bilden påminner mig om en numera svunnen tid för både bonde och dräng.

I skrivande stund är vi inne i 2012 års skördetid och den är långt avlägsen från 1930 talets sätt att skörda och behandla skörden. På denna korta men intensiva mansålder som hunnit gå till ända sedan dess har allt arbete även inom jordbruket förändrats från mannakraft till modern maskinkraft.

För min egen del är jag mycket tacksam för alla erfarenheter och minnen jag fått bära med mig ända in i nutiden av den gamla bondekulturen särskilt inom jordbruk och boskapsskötsel. Detta är även för mig numera ett minne blott, och minnen och erfarenheter tenderar att förbleknar med tiden. Av den anledningen kommer de nu på pränt.

Bilderna i min klipplåda kommer från Ångermanland, det landskap där jag fick mina första erfarenheter av deras tids seder och bruk. Fotografiet visar en kornskörd på tork när skörden varit som bäst. Den höga och robust byggda kornhässjan var som ett helt byggnadsverk typiskt på de flesta ångermanländska bondgårdar, kanske mer specifikt där än i andra landskap.

Kornhässjan var 10 - 12 meter hög och hade med överliggaren 20 - 22 tjocka stänger för korntjärvarna att ligga och torka på. Kornet skars alltid för hand och bands till kärvar av flinka kvinnohänder. Också detta ett tungt och mödosamt arbete före självbindarens tid.

När det var dags att köra hem alla kornkärvarna från åkern till kornhässjan hjälptes man åt i gårdarna för att det skulle gå snabbt och påpassligt under dagar med lämplig väderlek.

Första momentet gällde att fästa en talja med rep och krok på överliggaren på hässjan. Kärvarna skulle hakas fast på kroken och hissas upp till den vige och minst höjdrädde som hade hakat fast sig med ena benet  runt om en av stängerna. Han skulle i den ställningen ta emot kärvarna och packa in den tätt och hårt mellan stängerna. Tätt och hårt därför att de under torkningen minskade i omfång och annars lätt kunde blåsa ner från sin plats i hässjan.
Varje stång skulle fyllas ända upp till den högsta stången och till den bredd som armar och ben på "packmästaren" räckte till.

När den första armlängden, eller våden, av hässjans bredd var fyllt ända till topp, flyttades taljan med repet och kroken i sidled på överliggaren för nästa hässjning nerifrån och upp. Det var rena cirkusakrobatiken, det kan försäkras av den som under ett par år fick agera "packmästare". Det var en bra uppgift för drängen eller annan yngling som måste fortsätta med uppgiften till sista kärven och hässjan var full!

Samma akrobatik upprepades i omvänd ordning då tröskningen senare skulle ske. Vid detta årtionde fanns på de mindre bondgårdarna endast enkla stiftverk utan rensningsverk för tröskningen. Ibland drogs tröskverket av en hästvandring och ibland av en elmotor, men alltid gällde att kasta ner varje kärve från hässjan till matarbordet och sen sopa upp allt spill. Det saknades inte arbetstillfällen!

"Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett" heter det, och den sanningen besannas mer än väl i den gamla bondekulturen.

Kornhässjan användes också för att torka det hö som skulle ge höfröskörd.
Den som var förutseende sparade alltid en liten bit av den åker som det året gav mest av blommande Klöver och Timotej och njölkdrivande örter. Vid den lämpligaste mognadstiden slogs den lilla tegen och hässjades mellan några stänger i kornhässjan. På underlaget lades ut säckar eller säckväv för att ta vara på det dyrbara höfröet som ramlade ner under torkningen. En del slog sönder de torra frökapslarna med slaga och andra lät det torra höet försiktigt piskas sönder genom stiftverket. Inget fick förspillas även om arbetstimmarnas antal blev många.

Att sedan rensa det tröskade kornet från agnarna och skilja det lätta kornet från det välmatade blev en senare uppgift. Det skedde ofta genom att kasta kornen för hand med kastskopa i motvind på tusenårigt manér inne på logen eller lagårdsvinden. Vid den proceduren kom de tunga och fullmatade kornen längst bort och de mindre fullmatade kornen närmare kastaren. Agnarna och bosset hamnade närmast eller bakom kastaren eller innanför halslinningen på sin skjorta.

Den som hade en liten rågåker var rädd om den långa halmen som skulle användas i sängbolstren. Rågen tröskades med slaga för att inte skada den långa halmen som före stråförkortningsmedlens tid kunde vara nära två meter lång.

Det är nu bara en mansålder sedan allt detta hände i vårt avlånga land. Den nya tidens seder och bruk har utplånat allt det gamla från vår tidigare kulturhistoria. Om allt det nya endast varit av godo och gjort oss människor lyckligare är en evigt obesvarad fråga. Men man kan ju alltid fråga sig vilka som blir lyckliga av att se övervuxna slyiga åkertegar och öde gamla hem i stället för prunkande levande små jordbruk och fyllda lador. De gamla byggnadsminnen som de forna kornhässjorna var en del av är borta för länge sen. En del har ruttnat och återgått till naturen och andra har blivit ved i den moderna öppna spisen.

För att ge en uppfattning om storleken och proportionerna när man byggde upp de stora kornhässjorna avslutas lämpligen den här lilla återblicken med en bild av en tom kornhässja. Huset i bakgrunden och mannen som sitter på underlaget till hässjan visar tydligt hur en kornhässja såg ut och hur stor den i verkligheten var.


© Göte Ingelman 2012