Ett hem på jorden

I min dators dunkla gömmor kom ovanstående bild upp i dagsljuset. Den här gamla torpstugan har för länge sen övergivits som hem och boplats. Istället har nu blommor och plantor av naturens olika växter slagit rot på det gamla torvtaket.

Illustration

Jag vet inte vilka som en gång bott och haft sitt hem där, men bilden lockar fram fantasi och undran. Hur var deras strävsamma liv som en gång trampade på stugans tiljor?
Den första tanke som dyker upp när jag sitter och ser på bilden är minnet på ett par kända versrader av Rupert Nyström:

"Mitt hem var så ringa, dess dörr så låg, men aldrig en skönare boning jag
såg!"

Denna känsla och övertygelse var säkert äkta för de berörda fast boningen nu  låg i väglöst land inbäddad av skog och övervuxna åkertegar med tillgång på nära iskevatten.

Det var rätt vanligt under tidigare mansåldrar att kronan upplät mark till  bebyggelse av olika karaktär. Dels rena kronotorp eller soldattorp och dels  större avstyckningar från kronans mark till nyodlingar till dem som ville  odla upp en större torva för försörjningen.

För mer än sextio år sedan besökte jag själv i rent studiesyfte många gamla  torp och fann redan då många av dem ödelagda och återlämnade till naturen.
En del av de ursprungliga husgrunderna var helt övervuxna med lingonris.  Gemensamt för alla var att de var ytterst primitiva boningar. Byggnadsstil,  inredning och storlek var ganska lika och de flesta var uppförda av liggande
timmer. Alla hade öppen spiselhäll med eller utan murad bakugn och en del  med järnspis på hällen. Även de tidigaste fäbodstugorna var ofta uppförda i samma stil.

Nutidsmänniskan med sitt moderna boende har nog svårt att förstå hur det  trots allt kunde gå att leva med harmoni även under torparlivets trånga och  barnrika förhållanden.

(Kronotorparens liv finns autentiskt skildrat i min bok "Tjärdoft och milrök".)

Bilden på ödetorpet lämnar för stunden inte mina tankar på dem som kanske  var de sista som bodde på detta torp. Vi låter dem bära namnen Kalle och  Stina, inget ovanligt namn i tiden. Vi får hoppas att de i unga år vaknat
upp med fågelsång och barnskrik i öronen redo för dagens första kaffetår och  morgongröten.

En liten bit näver och några späntade stickor räckte för att få eld och  värme under trefoten och kaffepannan på spiselhällen. Tilltugget till  kaffetåren då som nu är en skiva från en surdegsbulle och lite fläskflott
som sovel. Samma rutin alla dagar innan Stina går för att mjölka sina två  kor.

Som vanligt så här års kliver Stina numera in sina bara fötter i ett par  slitna nävertofflor. Förr var det så självklart för henne att gå barfota  från tidig vår till sena hösten, men inte nu längre, livet förändras!

Kalle och Stina är båda redan tillräckligt gamla för den dagliga stilla  tystnaden. Barnen har för länge sen lämnat boet och det mesta som bör säjas  är redan sagt under ett långt inrutat familjeliv. Var och en har sina
invanda dagssysslor att tänka på och samtalen runt omkring dem har även de hunnit bli till rutin. Det enda som är nytt och evigt är det dagliga vädret  och hur potatislandet utvecklar sig.

Medan Stina är ute för att sköta om Rosa och Krusa i ladugården går Kalle  till ladugårdsporten för att sätta ett par nya pinnar i en höräfsa. Det är  mitt i slåttertiden och räfspinnarna bryts lätt av. En tandlös höräfsa
fångar inte in alla strån, och det är noga med varje strå.

På en av takåsarna i lidret förvarar han ett knippe torkade smala  rönnkvistar hårda som ben. Där har han sitt material till höräfsornas "löständer".

Hittilldags har årets skörd varit god, men ännu finns lite skrabbslåtter här  och där att ta vara på. Varje kväll får Stina dra slipstenen tills Kalles lie blir rakknivsvass under hans säkra hand till nästa dags slåtter. Än är det någon vecka innan årets skörd ska in i ladan om vädret tillåter.

Att år efter år, vinter som sommar, gå ut och in genom den lilla farstun till de dagliga sysslorna blev också en rutin. Tusen sinom tusen steg har de som nu sedan länge är borta tagit förbi rävsaxen som hängde på väggen i
farstun intill ytterdörren. Det var det grymmaste av alla grymma fångstredskap för räv som Kalle under årens lopp hade använt. Han hade säkert tänkt på det ibland, men som vanligt i detta och i många andra sammanhang har ändamålet fått helga medlen.

Nu står stugan öde som en påminnelse om ett av många hem på jorden. Säkerligen hänger rävsaxen idag inte kvar innanför den igenspikade farstudörren. Allt är tyst och stilla och blommor, gran och björkplantor kan i lugn och ro få växa vidare på det gamla torvtaket. Även de är värda att få ha ett hem på jorden.


Göte Ingelman, 2012