Mognande skörd (en kulturhistoria)

Göte Ingelman har lämnat oss tidigare i år, men HåboPortalens brevlåda är ännu full av opublicerade texter, som vi tänkte glädja våra läsare med framöver.

Den tomma kornhässjan står redo i väntan på den nya skörden. En av årets viktigaste grödor, kornet, vajar ute på åkern med sina svällande ännu grönskimrande ax. De kommande veckorna av växtperioden är alltid lite oroande då det så lätt kan bli ett bakslag. Frost, regn eller torka kan, om det vill sig illa, hindra axen att fortsätta svälla till fullmatad skörd.

Bondens oro för årets kornskörd var väl befogad under familjejordbrukets tid framför allt i vårt lands nordligare delar. Inte så underligt kanske, då korn och råg var familjens basvara för matbröd och grötkok, och för djurens del var det föda åt både grisar och höns.
Den äldre generationen som minns eller har erfarenhet av det arbetsamma slitet innan kornet var i grytan eller i svinhon blir av naturliga skäl allt färre. För de yngre är det ofta, också av naturliga skäl, en vit fläck på kunskapens och erfarenhetens karta.
Så sent som in på 1930-talet var kornskörden ett krävande handarbete. Självbindarna var ännu inte varje bondes egendom. Det var kvinnornas göra att gå ett par steg bakom bonden som var ”liemannen”. Det var dom som fick binda ihop ax och strå till kärvar för att hängas upp till tork i den höga kornhässjan eller sättas i skylar på störar.
De höga och långa kornhässjorna är numera ett minne blott liksom höhässjorna. Kornhässjan fanns så gott som på varje bondgård, åtminstone i Ångermanland, och i höjd nådde högt över hustaken. De kunde som på bilden ovan ha upp till 30 stänger och en höjd på 15 meter.

För att fylla en kornhässja krävdes rep och talja då varje kärve måste hissas upp till den minst höjdrädde i arbetslaget som skulle ta emot dem uppe i hässjan. Den utvalde satte in sitt ena ben mellan stängerna och hängde i knävecket. Likadant när hässjan skulle tömmas, men då behövdes inte rep och talja utan kärvarna fick falla ner till marken på väg in till tröskverket.
Längre tillbaka i tiden var det vanligt att använda en skära när säden skulle skördas.
 
När lien började användas istället för skäran, band man en båge av böjbar gran eller eneträ på orvet närmast lien. Den bågen tog emot slaget och la alla strån så de låg åt samma håll. Detta gjorde det lättare att sen binda ihop till kärvar. Denna mödosamma skördemetod har numera även i det småskaliga jordbruket helt upphört.
Under de stora kornhässjornas tid under 1900-talets första decennier var även tröskningen primitivare än nu. De självrensande tröskverken fanns bara på de stora godsen som motordrivna vidunder. Hästvandringen var drivkraften till de mycket enkla stiftverken på de små jordbruken.
 
Även slagtröskningen förekom i det gamla bondesamhället. Det var rågen som måste slagtröskas då den ofta två meter långa halmen inte fick skadas. Den skulle obruten i hela sin längd stoppas in i bolstervaren. Den som en gång legat på ett halmbollster minns så skönt det var för kroppen.
Den ”gamla goda tiden” är nästan enbart en påminnelse om det hårda kroppsarbete som krävdes för försörjningen. Minnen om arbete och värkande ryggar. Detta gällde inte minst för kvinnorna som därtill ofta gick med ett barn under bröstet och ett hängande utanpå bröstet under dessa årtionden. Enda plusposten värd att nämna är väl möjligen att det då var närmare mellan hjärta och omtanke då än nu.
Den gamla goda tiden var också en minnenas tid om farsoter och kriser av olika slag mellan två krigstider. Som en följd av näringsbrist under ofta återkommande små skördar och missväxt härjade både tyfus och tuberkulos, spanska sjukan och polio.
Till detta kom också den ekonomiska krisen och kraschen över hela världen då vi fick uppleva den så kallade Kreugerkraschen.
Inte att undra över om bonden varje år gick och önskade få en full kornhässja när hösten kom.
 
En god skörd borgade för mat på bordet och bättre hälsa. Många äldre kan ännu idag minnas hur pannkakan och kornmjölsgröten och all annan mjölmat den tiden faktiskt räddade livet på en del familjer.
Även idag lever vi med kriser i både ekonomi, hälsa och arbete, men kanske av lite annan art. Men trots alla nya kriser önskar ingen idag få tillbaka ”den gamla goda tiden”.
 
© Göte Ingelman 2011