Basinkomst gör skillnad – nu vill fler länder testa

Medborgarlön kan efter lång tid vara på väg mot något av ett genombrott – i en rad europeiska länder diskuteras konceptet på allvar eller är på väg att prövas. I länder som Namibia, Brasilien och Indien har idén faktiskt redan förverkligats med goda resultat. Men det politiska motståndet mot att genomföra den fullt ut är fortfarande stort.

Ett kommande experiment i holländska Utrecht har fått mycket uppmärksamhet i internationella medier, med rubriker om ”fri, villkorslös inkomst för alla”. I verkligheten är reformen lite blygsammare: tidigare mottagare av arbetslöshetsunderstöd ska nu få ut bidrag utan de tidigare villkor och prövningen; ett 30-tal andra kommuner har varit intresserade av att följa efter.

I Finland finns en parlamentarisk majoritet för ett liknande försök, fast varken omfattningen eller utformningen är klara ännu. Populärt är det i varje fall – 80 procent av finländarna tycker att idén borde provas.

En tanke är att den ska baseras på beskattning, och alltså delas ut till alla under en viss inkomstnivå oavsett om de är studerande, arbetande låginkomsttagare eller arbetslösa. Liksom i Utrecht tycks det i Finland, snarare än en inkomst till bokstavligen alla, handla om att ersätta floran av bidrag och socialförsäkringsersättningar som finns – och att rensa i åtgärds- och kontrollbyråkratin kring dem.

I Storbritannien har Labourpartiets nya ledare, Jeremy Corbyn, rekryterat en av landets mest kända medborgarlönsförespråkare, Richard Murphy, till sin ekonomgrupp. I USA säger Bernie Sanders, en av de demokratiska presidentkandidaterna, att han ”sympatiserar” med tanken. Och i Schweiz har en kampanj redan lyckats samla det nödvändiga antalet underskrifter för en folkomröstning, en bindande sådan, under nästa år. Medborgarlön är i ropet – fast lite mer i skymundan har tanken faktiskt redan förverkligats på ett par håll i världen.

När begreppet ”medborgarlön”, eller ”basinkomst”, först började diskuteras under 1970-talet var det inom en alternativrörelse, som nyligen efter 1960-talets mer traditionella vänsterpolitik börjat omfatta fenomen som ”gröna vågen” och ”litet är vackert”. Tanken var enkel: ge människor en chans att hoppa av ekorrhjulet, och det kommer släppa loss deras kreativitet. Framför sig såg anhängarna självhushåll som med medborgarlönen skulle kunna täcka sina få kontanta utgifter, eller kanske kämpande konstnärer och excentriska uppfinnare som skulle få möjlighet att pröva sina visioner även om framgångarna uteblev. Samtidigt skulle en medborgarlön också civilisera arbetsmarknaden – om möjligheten fanns att helt enkelt avstå från att jobba, skulle villkoren för existerande anställningar behöva bli bättre, för att det skulle vara möjligt att hitta sökande till dem.

De idéerna kan man fortfarande hitta hos tänkare som exempelvis Roland Paulsen, som argumenterar för att produktivitetsutvecklingen, särskilt med den närmaste framtidens förväntade snabba automatisering, gör det möjligt att frikoppla rätten till en inkomst från skyldigheten att arbeta (se www.fria.nu/a/84861). Nyligen har man kunnat hitta samma resonemang i ekonomijournalisten Paul Masons uppmärksammade bok Postcapitalism; robotiseringen hålls tillbaka av att politikerna är rädda för massarbetslöshet, vilket de inte skulle behöva vara om arbete inte längre är en nödvändighet för ett värdigt liv, enligt Mason.

Den sortens resonemang verkar också finnas bakom den schweiziska kampanjen: ”tanken är att människor ska kunna bestämma själva – arbeta mer, eller mindre”, säger talespersonen Enno Schmidt. Den föreslagna nivån – den faktiska frågan har inte formulerats än – har satts till imponerande 2 500 schweizerfranc, över 20 000 svenska kronor, en summa som skulle möjliggöra ett bekvämt liv även i ett av världens dyraste länder och som kräver en total omstrukturering av samhället för att förverkligas – fast som förstås också riskerar att göra en seger för förslaget i folkomröstningen mer osannolik.

När idén faktiskt genomförts har det dock oftast varit med mer jordnära mål. Nyhetsbyrån Bloomberg sammanfattar det som ”att ge de fattiga pengar har visat sig vara ett anmärkningsvärt effektivt sätt att minska fattigdomen”. Som de exempel vi samlat här visar, tycks fattiga mycket väl veta hur extra pengar bäst skulle komma till användning – problemet är bara att de saknat dem.

Läs artikeln vidare på http://www.stockholmsfria.se/artikel/119066