Hem | Övriga Nyheter | Tankerutan | Medmänniska eller med människa?

Medmänniska eller med människa?

Genom Attila Gal 09 Aug 2009

teckensnitts storlek:

Alla vill vi få bekräftelse på att vi duger som vi är. Att passa in, fylla en funktion att vara behövd, men främst att vara älskad oavsett ålder.

När vi är små medmänniskor fyller vi behovet för våra mammor och pappors behov av bekräftelse av att vara behövda. Dom tar hand om oss, ger oss värme och kärlek, ser till att vi har det bra och att vi lär in en del av deras egna inlärda små medmänskligheter. Vi ger små ljud ifrån oss, drar på munnen och får våra föräldrar att himla med ögonen och klappa med händerna, överlyckliga över att deras barn har uppmärksammat dom och på så sätt ger vi bekräftelse tillbaks till våra föräldrar, utan att ens förstå det. Åter får vi kärlek och värme tillbaks. Det är enkel matematik. Att vi är för små för att förstå, det är sant, men aldrig för stora för att inte känna.

Efter några år, när tonåringen gör entré, då har föräldrarna lagt dom överlyckliga leenden och hurraropen i en mer lågmäld och reserverad nivå för nu börjar behovet av bekräftelse att kännas krävande, ifrågasatt, ostrukturerat.

Mötet med ett barn som börjar bli vuxet och vill få bekräftelse för att hon/han duger, ställer andra krav på oss medmänniskor, för att kunna leva och umgås med människor.

Men med den naturliga kärlek vi har till våra barn, så kommer även tonåringen att gå igenom en av livets ut/invecklande kriser, där vi medmänniskor kan stötta och försöka förstå varandra … att vi alla är oliktänkande, men med samma behov av att få bli älskade och att duga som vi är, oavsett ålder. Det är en bra grundförutsättning för att kunna få ett drägligt liv där arbete, karriär, familj och vänner ställer krav på oss alla, och där kraven ibland kan kännas tuffa.

När vi sen närmar oss den fas i livet då vi medmänniskor inte orkar bo och leva i vårt hem, utan måste få hjälp av andra för att klara av vår vardag, då är vi åter i händerna på våra medmänniskor, kanske någon av de tonåringar som du hjälpt, stöttat tidigare i livet. Då skulle i alla fall jag vara glad om jag fick en värdig och förstående omsorg, där jag blir sedd och behandlad som en individ utifrån min personlighet. Att mina medmänniskor runt omkring mig har den förståelsen att även en gammal medmänniska har samma behov av bekräftelse och att bli älskad för det den är. Så att vara en medmänniska i alla lägen oavsett ålder, är att vara människa, och inte bara att vara med människan…

Att vara medmänniska är att se människan.

Susanne Boussard